Patrik och Charlotta rapporterar från USA





Hej på Er,

Vi var under början på augusti på besök i ”det stora landet i väster”, nej Jan-Ole inte Norge utan i ”Staterna”. Tillfälligtvis dök möjligheten att prova segelflygning i Kaliforniens öken upp då vi besökte ”Sky Sailing” i Warner Springs.

Stället ligger ca 120 km nordväst in i landet från San Diego i södra Kalifornien. I USA verkar man bedriva segelflygning i antingen ”klubbform” liknande den i Sverige eller så betydligt mer kommersialiserat som i fallet med SkySailing. SkySailing är en segelflygskola dit man vänder sig för att ta lektioner…(jmf med bilskola i Sverige). Skolan har 5 st anställda ”Instructors” (jmf med Sv. Segelflyglärare), varav två av dessa på HELTID.

Skolan utbildar till ca 60 cert på ett år, men då har man ju lite längre säsong än oss. Man flyger ca 350 dagar per år, och de dagar som går bort är helgdagar ex.vis juldagen, thanksgiving… osv, några dagar går också bort pga. oväder eller bara vanligt ”sket”-väder…, men 350 dagar är helt OK. På sommaren flyger man uteslutande termik med molnbaser upp till ca 4500 m men typiskt mellan 2000-3000 m. Det är nästan alltid torrtermik. På vintern flyger man våg eller termik.

Vi fick tillfälle att flyga med en av skolans instruktörer Garret Willat. Garret är son till skolans ägare Bret och bor i anslutning till skolan (i ett hus vid banändan). Garret arbetar heltid som instruktör och har genom hårt arbete (segelflygning dagarna i ända) arbetat ihop till sin egen Discus 2:a. Garret flyger med amerikanska juniorlandslaget och skall tävla i junior VM i England kommande sommar.

Den dag vi var på besök (5:e aug) var det torrtermik och ca 32 grader i skuggan. Vi fick av Garret reda på att det hittills varit en ”sval” sommar och att flygning i 32 grader och torrtermik var en ”baggis”. Med termiksmäck på och ca 2 liter vatten skumpade vi i väg med skolans Twin II:a. Denna Twin II:a är utan att överdriva det ruckligaste jag sett… och då var det ändå skolans ”högprestanda”-kärra (om man bortser från Stemmen som gömde sig i någon av hangarerna), sliten, glapp i roderlänkage, smutsig…. Bogserplanet var en Super-CUB i samma skick. I USA har man inte heller fallskärm när man flyger (om det inte är tävling eller AVA-flygning).

Ökenlandskapet i södra Kalifornien är bergigt och går under benämningen ”high desert”. Utelandningsmöjligheterna är begränsade och just det påminner lite grann om den situation vi har här uppe i norra Sverige. Det är inte ovanligt med avstånd på 20-30 km mellan landningsbara områden. De utelandningsmöjligheter som finns är rekade och välkända. De flesta är mindre flygfält men ett och annat konstbevattnat potatisland finns med i beräkningen.

Flygningen känns, trots den välkända typen (GROB TWIN), ganska ringrostig. Jag skyller på ”glappiga” länkage och avsaknaden av el-vario, antagligen finns det andra troligare orsaker. Varion är graderad i knots i stället för i meter per sekund som man är van vid. Omräkningen blir ju när man tänker efter ganska enkel, dela det avlästa värdet med 1.8 (eller ca 2) så får man stiget i m/s. Nåja det visade sig att nålen i urkopplingsblåsan stannar på 4 (dvs 2 m/s). Efter några varv utan synbarlig förbättring så knorras det från baksits och centrering ala Garret vidtar. Efter ytterligare några varv står nålen på 10 (en femmeters blåsa alltså) inte så illa…

Vi flyger i ett bergigt landskap upp till ca 1500 meter över startplatsen men min bedömning är att vi aldrig är mer än ca 400 m över marken. Jag får lära mig att se på buskarna på marken var centrum av termik blåsan finns. Det visar sig att man utifrån att studera hur buskarna böjer sig för ”termiksläppet” kan avgöra var centrum av blåsan är, intressant och användbart särskilt i torrtermik (och i Kaliforniens busklandskap).

Garret berättar under flygningen att han veckan innan satte nytt personligt distansrekord i sin nya Discus 2:a. Flygningen var en liten nätt fjärilsbana på 820 km med över 130 km/h i snitt hastighet. Flygningen skedde uteslutande i torrtemik.

Vi avslutar dagen på SkySailing med att försöka betala flygningen med kreditkort. Detta fungerar inte alls, apparaten känner inte igen kortet utan det slutar med att vi får offra vår ”nödkassa” i form av resecheckar. Kostnaden blir $48/timme för hyran av Twinnen, $39/timme för instruktören och $36 för bogsering till 2000 fot, en timme i luften gick således lös på strax över 900 kr, inte direkt gratis…!

Man kan väl summera upplevelsen med att säga att vi skall vara stolta för det skick vi har på klubbparken samt värna om det säkerhetstänkande som vi har i Sverige. Daglig tillsyn tycks man, i USA, inte känna till betydelsen av i alla fall.

Patrik och Charlotta
DSCN1080

DSCN1080.jpg


DSCN1083

DSCN1083.jpg


DSCN1084

DSCN1084.jpg


DSCN1086

DSCN1086.jpg


DSCN1090

DSCN1090.jpg


DSCN1093

DSCN1093.jpg


DSCN1099

DSCN1099.jpg


     


Skysailing -- -- 2004-11-23